Historik

”Kraftigt och högt ljuder hans stämma, när han utdelar befallningar i laget, och det gör han hela tiden, än kommenderar han fram första försvaret till att hjälpa forwards,
än kommenderar han dem tillbaka allt efter som det behövdes,
än varskor han på långt håll målvakten och öfverallt hinner han till.
Om ej stockholmarne få en sådan instruktör, är det ej lönt att tänka på att ta pokalen.”

 

Det började med en förödande brand

Det finns inte en enda förening i Superettan som är äldre än Gefle IF.

Det finns ingen i Allsvenskan heller.

Gefle IF bildades 1882. Sveriges äldsta idrottsförening. Visst, Uppsala Simsällskap bildades redan på 1700-talet och det fanns skyttegillen lite här och där i landet på 1800-talet. Men det var inte idrott på samma sätt, de tävlade inte i någon organiserad form.

Den enda förening som är lika gammal som Gefle IF är lustigt nog Gefle Gymnasii IF, alltså nuvarande Vasaskolans idrottsförening, men det beror nog på att det var samma unga män som drog igång den.

Gefle var en dynamisk stad under slutet av 1800-talet.  Den förödande stadsbranden 1869 var trots svåra konsekvenser för de drabbade faktiskt en välsignelse för stadens utveckling. Folk strömmade till från alla håll för att vara med och bygga upp Gefle igen, och det snickrades och murades dag ut och dag in i många år. Andra tillresande startade butiker och verkstäder och fabriker och allt möjligt. Flera framstående skeppsvarv fanns redan före branden. Ja, det var ett liv och ett kiv.

Staden växte snabbt, och till hamnen vid Gavleåns mynning kom massor av fartyg för att lossa byggmaterial och annat och kanske lasta något också. Stål från Sandvikens Jernverk till exempel. En del fartyg kom från England, och när sjömännen gick i land för att förlusta sig träffade de jämnåriga Geflepojkar som var nyfikna och tog kontakt även om det nog var si och så med språkkunskaperna hos de flesta. Men en del läroverkspojkar pluggade säkert ändå engelska och tog kanske chansen att testa sina kunskaper.

England är ju många sporters ursprung, och skolgossarna i Gefle lyssnade nyfiket när sjömännen berättade om lawn tennis och bågskytte och allt möjligt. Allra mest lyssnade de av någon anledning på beskrivningen av rodd. Det lät mycket spännande.

Så när Gefle Idrottsförening hade bildats den 5 december 1882 ordnade styrelsen i väntan på att snön och isen skulle smälta med inköp av en utrangerad fyra från London. Den från Gefle till just London utflyttade köpmannen Henrik Waern hjälpte till med affären och betalade personligen en del av köpesumman – som trots det uppgick till svindlande 750 kronor. Väldigt mycket pengar, men de unga männen som ledde Gefle IF var söner till grosshandlare och andra penningstarka borgare. Pappa betalade.

Vad de inte hade tänkt på var att det inte fanns några lämpliga vatten för en sådan farkost i Gävle. Gavleån var för ström och havet var för vågigt, så roddbåten hamnade i något förråd och glömdes bort efter några år.

I stället tävlade man i löpning förstås, det hade gossarna gjort redan innan de hade någon förening, i gymnastik och simning – och på vintern i konståkning och skidlöpning. De tävlade mot varandra, det fanns ju inga andra klubbar.

En ny sport introducerades 1884 då grosshandlarsonen Emil Matton – som för övrigt lär ha varit först i världen med att använda två stavar när han åkte skidor – köpte en cykel. Eller velociped som det kallades då.

Det väckte enorm uppmärksamhet, snabbare sport hade ingen sett. Många blev entusiastiska och ville prova, men andra rynkade på näsan. I ett citat från den tiden hette det att den nymodiga cykelåkningen ”likt en epidemi smittade även de mest sansade idrottsmän”.

Emil Matton var också den som introducerade tennis i Gefle, men själv blev han aldrig den stjärna han hade drömt om att bli. Ändå satte han med sin entusiasm prägel på Gefle IF under 1880- och 90-talen.

 

Carrick, första och största storhetstiden
En annan som gjorde avtryck var invandrare. Robert Carricks pappa Robert Sr. hade startat ett företag i Gefle, och då Robert Jr var klar med sin utbildning hemma i England flyttade han efter för att hjälpa till med affärerna.

Den unge Robert hade ägnat sig åt idrott under skoltiden och blev medlem i Gefle IF. Han var framförallt framgångsrik i friidrott. I alla fall under de första åren.

Fotboll?

Nja, Robert Carrick hade visserligen provat på fotboll hemma i England och propagerade ivrigt för att Gefle IF också skulle ta upp sporten. Precis som en medlem vid namn E.A. Cratz, som redan i början av 1890-talet hade försökt förmå klubben att inköpa en ”sparkboll”.

Men att spela fotboll på 1890-talet hade sina problem – framförallt att sporten krävdes en stor och någorlunda jämn yta.

Nå, de bestämde sig i alla fall för att köpa in en sparkboll. Var de fick tag på den är svårt att säga, men kanske bad de Henrik Waern i London om hjälp igen.

Hur som helst så anskaffades en boll, och så började träningen. Kanske på någon skolgård, kanske på Skyttegården nära Nynäs där skolbarnen under många år fått lära sig hantera skjutvapen.

Gossarna blev med tiden skickliga i att hantera bollen, men matcher var det inte tal om. Det fanns ju inga planer – och inga motståndare heller. I Stockholm hade det visserligen bildats ett par klubbar, AIK och Djurgården, under 1890-talet och där fanns en plan också. Men det var långt till Stockholm.

Men så fick någon reda på att man i Skutskär, som också hade en livaktig hamn och många besökande sjömän, höll på att bygga en fotbollsplan. Primitiv, men dock en fotbollsplan. Det fanns ingen idrottsförening i Skutskär men många unga män som gillade att sparka boll.

Man bestämde sig för att mötas i en match så snart planen var färdigbyggd, och den 5 augusti 1898 klev ett gäng GIF:are ombord på den tvåmastade segelbåten Maria, som Carrick var delägare i, och styrde mot Skutskär.

Gefle vann med 7–1, och stärkta av den framgången bestämde man sig för att annonsera efter motståndare i Ny Tidning för Idrott. De fick svar av AIK, som hade kommit igång tidigt med fotboll och faktiskt spelade om svenska mästerskapstiteln samma säsong.

Gefle IF bjöds in till AIK:s hemmaplan på Ladugårdsgärde, och det var säkert pirrigt att gå ut på planen. Att utan riktigt organiserad träning gå ut och möta Stockholms bästa lag, det kunde ju sluta precis hur som helst.

Det gjorde det också. Gefle IF vann med 12–0.

Den smällen hördes ända ner till Göteborg. Örgryte, som bara vunnit med 3–0 mot samma AIK, bjöd in GIF till en sorts superfinal för att avgöra vilket lag som var bäst i landet. Men i Gefle var flera av spelarna skadade eller sjuka, så det gick inte att få ihop ett fullt lag.

1899 var ett händelserikt år. Då föddes Al Capone och Ernest Hemingway, då flyttade Korsnäs sågverk från Dalarna till Bomhus utanför Gävle, då byggdes det pampiga Sparbankshuset i hörnet Norra Kungsgatan-Nygatan och Dalapalatset vid Islandsbron, då rånade Sundance Kid och hans Wild Bunch Union Pacifics interkontinentala tåg på 50 000 dollar – och då instiftade den idrottsintresserade greven Clarence von Rosen ett vandringspris som skulle gå till den klubb som tre gånger vann en fotbollsturnering i hans namn. Det är en aning oklart hur många lag som deltog, men Gefle IF fick i alla fall möta både Djurgården och AIK denna första säsong. Det blev segrar med 3–0 respektive 2–0.

År 1900 fick turneringen ny form. De sex anmälda Stockholmslagen spelade en intern serie där segraren skulle få möta Gefle. AIK vann kvalserien men fick ingen revansch mot GIF. 0–9 blev det.

Att Robert Carrick var den dominerande spelaren i laget står helt klart. Så här skrev en Stockholmstidning om honom efter matchen:

”Kraftigt och högt ljuder hans stämma, när han utdelar befallningar i laget, och det gör han hela tiden, än kommenderar han fram första försvaret till att hjälpa forwards, än kommenderar han dem tillbaka allt efter som det behövdes, än varskor han på långt håll målvakten och öfverallt hinner han till. Om ej stockholmarne få en sådan instruktör, är det ej lönt att tänka på att ta pokalen.”

Inte heller nu blev det någon match mot Örgryte. Lika bra det, kanske, för de förlorade SM-finalen mot AIK och insåg väl att Gefle var ett nummer för stort.

1901 då det var stor hantverks- och industriutställning på Norrtull och då Grand Hotel byggdes nere vid Centralstationen och hamnen, blev det ingen Gefleseger – på grund av övermod, får man väl säga. GIF:arna gick med på att möta både Djurgården och AIK samma dag. I semifinalen mot Djurgården gick det vägen, 2–1. Men i finalen saknades den rätta skärpan och GIF fick nöja sig med 1–1.

Ingen hade förutsett att det skulle kunna bli oavgjort, så turneringen avslutades utan segrare.

Men 1902 tog Gefle IF hem pokalen efter att ha besegrat Djurgården med 1–0 i finalen. Nu i betydligt tuffare konkurrens, fotbollen hade spridits ut i landet från hamnstäderna och inte minst ut till bruksorter som Sandviken och Degerfors.

Robert Carrick drabbades 1903 av en fotskada som stoppade honom i två säsonger. Ironiskt nog samma år som Gefle IF fick en riktigt bra hemmaplan på Strömdalens idrottsplats. Gefle IF förlorade sin ledande spelare samtidigt som konkurrensen ökade ytterligare varje år.

GIF:s första och hittills största storhetstid var över.

 

20 till 60-tal, Allsvenskt avancemang, ”Prosten” och Parling
Många års harvande i en serie som hette Uppsvenskan följde. Men under 1920-talet – kanske med inspiration från toppmoderna Strömvallen som invigdes 1923 – kom en uppryckning och Gefle avancerade till division II Norra, serien närmast under Allsvenskan. Alltså motsvarande dagens Superettan.

Vinnarna i division II, Södra och Norra, möttes i två kvalmatcher och vinnaren avancerade till Allsvenskan. Och det var dit Gefle IF siktade.

Det gick inte 1930. Det gick inte 1931. Det gick inte 1932.

Man spelade höst-vår på den tiden, och hösten 1932 var läget hyfsat inför vårsäsongen. Brage ledde visserligen serien, men GIF låg på andra plats bara en poäng efter.

När snön hade smält undan framåt maj var uppladdningen hundraprocentig och formen stabil. Laget var uppbyggt kring den 11-faldige landslagsmannen Thure ”Kusken” Svensson, och där fanns också stjärnor som Sven-Gösta Ramberg och skyttekungen Hogga Karlsson.

Vårsäsongen omfattade fem matcher. Gefle IF vann de fyra första, men det gjorde även Brage. Allt skulle avgöras i sista omgången – Gefle hemma mot Västerås, Brage borta mot Surahammar.

GIF:arna höll nerverna i styr och vann stort. Brage höll inte nerverna i styr och förlorade. Gefle IF skulle få kvala till Allsvenskan!

Södergruppen hade vunnits av IFK Norrköping. En fruktad motståndare, men GIF vann hemma med 3–1. Det skulle säkert bli tuffare borta, och det viskades om att Norrköping hade underskattat motståndarna i första matchen.

Mycket riktigt tog Norrköping ledningen tidigt. Och ökade till 2–0 nästan lika tidigt, det såg inte bra ut. Men GIF fick fason på sitt spel, reducerade och kvitterade före paus efter två mål av John Sand.

Upphämtningen var psykologiskt viktig. Efter paus stod Norrköping inte alls att känna igen, och GIF kunde göra både 3–2 och 4–2. Allsvenskan nästa!

”Halva stan” stod på perrongen och hurrade när spelartåget rullade in. Gefle IF var tillbaka i eliten och kunde konkurrera med Sandvikens IF, som hade tagit över som distriktets bästa klubb.

Det blev ett par tuffa allsvenska säsonger. 1934 räddade klubben sig kvar tack vare att Malmö FF diskades och uteslöts, men 1935 var det kört. Tillbaka till division II.

Därefter följde ett antal år då Gefle IF:s fotboll var i en djup vågdal, ända nere i division IV vid några tillfällen. En tvångsnedflyttning till fyran 1953 i samband med att serieindelningen ändrades fick en del inom föreningen att till och med diskutera en nedläggning av fotbollen. Så blev det nu inte.

Ändå hade klubben en stjärna med internationell kapacitet under 1940-talet. Erik ”Prosten” Karlsson var tung center och extremt målfarlig. Han gjorde totalt tio säsonger i Gefle IF men spelade också tre säsonger i AIK i Allsvenskan. Där gjorde han 40 mål på 43 matcher och spelade också en A-landskamp. Han gjorde mål även då.

Fast när det gäller landslaget hade Prosten lite otur, för han var samtida med en annan tung center som hette Gunnar Nordahl.

Prostens son Stefan, ofta kallad Lill-Prosten, gjorde karriär som ishockeyspelare och vann åtta SM-guld med Brynäs och gjorde 143 landskamper. Också skyttekung.
En nysatsning på 1960-talet, som bland annat innebar att Forsbackasonen och VM-silvermedaljören Sigge Parling (som gjort karriär i Djurgården) återvände till Gefle, ledde till allsvenskt kval 1965. Gefle IF kom dock sist i kvaltabellen, och konsekvensen av denna antiklimax blev att flera rutinerade spelare slutade eller gick till andra klubbar. GIF åkte ur division II följande säsong och tvingades åter bygga upp ett helt nytt lag. De därpå följande tolv säsongerna åkte Gefle IF hiss mellan division II och III.

 

70 till 90-tal
Vändningen kom då fotbollssektionerna i GIF och Brynäs IF slogs samman 1978 och de bästa spelarna i de båda klubbarna samlades i ett och samma lag. Dessutom fick klubben en bra ledarkonstellation i Thorgny Axelsson från GIF och Billy Axelsson från Brynäs. De var inte släkt, men de jobbade bra ihop ändå. Kallades Bill och Bull i kretsen av fotbollskompisar.

Tredje säsongen efter sammanslagningen, 1981, lyckades laget i säsongens slutskede passera Sandvikens IF i tabellen och ta den andraplats som gav en chans att kvala sig upp till Allsvenskan i ett dubbelmöte med den allsvenska tabellens nionde lag (det var tolv lag i serien då). Nämligen Kalmar FF.

1982 fyllde Gefle IF 100 år, så det var en praktfull födelsedagspresent fotbollslaget levererade när de vann med 2–0 hemma och 2–1 borta.

Stefan Lundin, som egentligen hade avslutat sin spelarkarriär i Örebro 1978 men gjort några inhopp i Gefle IF 1981, hade utbildat sig till tränare under slutet av 1970-talet och tog nu över ansvaret för laget.

Den första allsvenska säsongen blev en balansgång kring nedflyttningsstrecket, och sista omgången blev avgörande. GIF mötte IFK Göteborg hemma och Mjällby närmast över strecket mötte Malmö FF hemma. Det krävdes seger samtidigt som Mjällby tappade poäng.

Gefle gjorde verkligen sitt, vann med 3–0. Men Mjällby ledde med 1–0 när matchen närmade sig slutsignal. Då kunde alla som hade tagit med sig en transistorradio till Strömvallen jubla över att MFF kvitterade med 43 sekunder kvar. GIF blev kvar i Allsvenskan på bättre målskillnad än Mjällby!

Det  blev lika dramatiskt 1983, men då var det GIF som drog det kortaste strået. En 1–0-förlust mot Brage i sista omgången skickade klubben ur serien – på sämre målskillnad.

Att åka ur en serie får alltid konsekvenser. Svårare att locka sponsorer, svårare att få ekonomin att gå ihop, svårare att behålla spelare och förstärka.

Så var det för GIF också. Tränare Lundin drog vidare i karriären, och en del spelare försvann. Ändå gjorde nog Gefle IF i Svenska cupen 1989. Laget slog ut både AIK och Norrköping men förlorade mot Djurgården i semifinal.

 

90-tal till nutid
1990-talet började i rött och vitt, de polska färgerna. Nye tränaren Marek Skurczynski tog med sig två landsmän som skulle förstärka laget. Men det sprack – GIF åkte ur och fick tillbringa en hel säsong i en serie som hette Norra kvalettan.

Det såg länge mörkt ut där, men till slut lyckades Gefle ta sig upp till division 1 igen. Det vill säga den nivå som i dag kallas Superettan.

Stefan Lundin återvände som tränare, och han gjorde många bra spelaraffärer. Värvade till exempel Tony Martinsson, Anders ”Dojan” Nilsson, Jesper Mattsson, Hasse Berggren och Thomas Hedlund under första halvan av 1990-talet. Men resursstarkare klubbar ryckte hela tiden sönder Lundins och hans nye hjälptränare Per Olssons mönster. Spelarna lämnade deras talangfabrik i en jämn ström.

Ändå hängde GIF bra med i den norra division 1-serien, och 1995 kom klubben på andra plats i tabellen och fick kvala mot Öster.

Men vintern kom tidigt, och det var omöjligt att spela fotboll på Strömvallen den 15 november. Hemmamatchen flyttades till Solna, och publikstödet blev minimalt. Öster vann med 1–0 och därpå även sin hemmamatch med 3–0.

Bara att ta nya tag.

1999 blev en laddad säsong. Stefan Lundin fick ett erbjudande från IFK Göteborg som han inte kunde tacka nej till, och det var tråkigt eftersom det nya seklet skulle inledas med en stor serieomläggning som innebar att bara sju division 1-lag från varje grupp 1999 skulle få behålla sin plats i näst högsta serien 2000. GIF kunde ha behövt alla goda krafter för att klara det.

Det höll på att gå vägen ändå. Det var nära att klubben tog sjätte eller sjunde plats i tabellen, men till slut blev det åttonde plats – och kvalspel mot Café Opera från södergruppen.

0–0 borta gav goda förutsättningar för avancemang, men hemmamatchen slutade 2–2 och Stockholmslaget tog superettaplatsen på fler bortamål.

Så Gefle fick kämpa vidare och gjorde det bra. Det byggdes en kultur som bäddade för framgång. Men inför 2003 års säsong snodde IFK Göteborg även Per Olsson, så ordförande Leif Lindstrand fick leta en ny tränare. Han hittade Kenneth Rosén, som ville flytta hem efter flera år i Norge och tyckte att Strömvallen kunde bli en bra arbetsplats.

Tyvärr försvann åtta spelare ur föregående års trupp, så Gefle IF fick inte många av förhandstipsen. Det gick dock bättre än väntat, åttonde plats i tabellen, och Rosén och Lindstrand tyckte att de hade något bra att bygga på. Så bra att de bara värvade en spelare 2004, nämligen Magnus Wikström från Forward i Örebro.

Visst hade Rosén något bra att bygga på. Forsbackasonen Mathias Hugosson hade utvecklats till en av svensk fotbolls bästa målvakter, mittbacksparet Wikström-Thomas Hedlund hade både tyngd och spelkänsla, Daniel Bernhardsson från Årsunda var en ytterback med starka offensiva kvaliteter, Daniel Westlin och Daniel Ytterbom ett forwardspar med talang och tyngd.

Hur gick det då?

Jo, säsongen slutade i klang och jubel. GIF vann och vann och självförtroendet steg hela tiden. Till slut blev det en andraplats och direktuppflyttning till Allsvenskan.

Allsvenskan. Äntligen!

Men trots det slutade 2004 i sorg och förstämning. Tränare Rosén hade blivit sjuk under säsongen och avled strax efter jul. Det var naturligtvis ett hårt slag för alla i föreningen och särskilt för Leif Lindstrand som jobbat så nära Rosén. Men the show must go on, och Leif tog tag i situationen på bästa sätt. Han lockade hem Per Olsson, som då var i Örebro, och han fick rollen som både tränare och sportchef.

Pelle såg utmaningen – men också möjligheterna. Han hade allt att vinna, för det fanns knappast en expert som förväntade sig att Gefle IF skulle hänga kvar.

Det är ju så att Gävle av tradition är en hockeystad ända sedan 1940-talet. Det är svårt att konkurrera med Brynäs om åskådare och sponsorer, särskilt nuförtiden då säsongerna går in i varandra i mycket hög grad.

Men GIF värvade klokt, klarade kontraktet och började planera för en ny allsvensk säsong. Sälja dyrt, köpa billigt var modellen för att överleva på sikt på högsta nivå. Det var Olsson och Lindstrand helt ense om.

Och där kom Per Olssons blick för talang väl till hands. Likaså hans kontaktnät ute i landet. Gefle IF klarade sig kvar i Allsvenskan år efter år genom att låta lovande spelare utvecklas i klubben och sedan sälja dem för att få debet och kredit att gå ihop. Inget vinnande koncept på sikt, men Olsson fick det att funka tillräckligt bra för att klubben skulle kunna hanka sig kvar i Allsvenskan säsong efter säsong.

I elva år faktiskt. Och inte utan uppmärksammade framgångar. Som när GIF avancerade ända till cupfinal 2006 men förlorade den mot Helsingborg. Och som när klubben kvalade till UEFA-cupen 2006-07 efter att ha vunnit Fair Play-ligan.

Och kanske framförallt 2013. Då nådde Gefle IF ända fram till tredje omgången i kvalet till Europa League efter att bland annat ha vänt ett 0–3-underläge till vinst med 4–3 mot cyperianska Anorthosis (0–3 borta, 4–0 hemma).

Bland de spelare som kommit och gått kan Johan Oremo, Yussif Chibsah, Mikael Dahlberg, Andreas Dahlén, Alexander Faltsetas, Alexander Gerndt, Amadou Jawo, Eric Larsson, Simon Lundevall, David Fällman och Jakob Orlov nämnas.

Efter 2013 års säsong blev Per Olsson själv värvad till Djurgården, och hans efterträdare blev Roger Sandberg. Under hans ledning klarade laget sig kvar i Allsvenskan 2014 efter kvalspel mot Ljungskile.

2015 började bra för Gefle och många fotbollsintresserade Gävlebor såg matcherna på den nybyggda arenan Gavlevallen, men hösten blev betydligt sämre och klubben rasade ner till tionde plats till slut.

Samma säsong startades en satsning på ett helt nytt damlag efter flera år med bara ungdomslag på den kvinnliga sidan. Det blev serieseger direkt och avancemang till division 2.

Säsongen efter, 2016, blev tuff för herrlaget. Roger Sandberg fick gå, Thomas Andersson tog över – men trots en stark spurt fick Gefle IF lämna Allsvenskan den 6 november 2016.

En tröst var att damlaget klarade sig bra i konkurrensen i division 2. Det blev en tredjeplats, snudd på avancemang igen.

Den 2 april 2017 spelade Gefle IF:s herrlag sin första match i Superettan sedan 2004. Nu hörde GIF till de stora favoriterna att gå direkt upp till Allsvenskan – men det gick inte alls. Efter en minst sagt tuff vårsäsong fick Andersson gå, och Gefle IF:s ledning vädjade till fansen om ekonomiska bidrag för att kompensera för publikbortfall och andra tappade inkomster.

Ordföranden Tomas Andersson slutade också av hälsoskäl och ersattes med Malin Rogström.

Poya Asbaghi som tidigare fått lämna Dalkurd i Borlänge tog över som tränare. Han hade bra koll på spelarmarknaden och sydde tillsammans med klubbdirektören Pär Lagerström ihop en ny trupp som hörde till de absolut starkaste i serien. Den dåliga säsongstarten spökade länge, och det dröjde ända till den allra sista omgången innan kontraktet kunde räddas.

Damlaget var desto framgångsrikare. Överlägsen serieseger med bara två tappade poäng och en plats i division 1. Och ambitionsnivån är mycket hög! Laget tränar mest av alla damlag i distriktet och arbetar metodiskt och målmedvetet under ledning av Tomas Axlund.

När detta skrivs har en ny säsong just inletts med ny klubbdirektör (David Norell-Hussein), ny herrtränare (Johan Mjällby), delvis ny trupp och nya utmaningar. För både herr- och damlag.

Text: Ulf Kriström

 

Robert Carrick När Robert Carrick kom till Gefle blev han stjärna i flera idrotter. Dock inte fotboll till att börja med eftersom GIF inte hade börjat med den sporten än.
Erik ”Prosten” Karlsson hade otur – han gjorde karriär som målfarlig center samtidigt som Gunnar Nordahl var som bäst.
Kusken Svensson
Thure ”Kusken” Svensson hade internationella meriter och var en given ledare i Gefle IF:s allsvenska lag på 1930-talet.
Kenneth Rosén:
Kenneth Rosén ledde Gefle IF upp i Allsvenskan – men fick inte uppleva några matcher där eftersom han blev sjuk och avled.
Två år efter det att Gefle IF erövrade von Rosens pokal för alltid, 1905 alltså, togs den här bilden före en vänskapsmatch mot Djurgården i Stockholm. Från vänster Horace Simpson, Landström, Fredrik Berg, Selmer Larsson, Alexander Hammar, Bror Modin, Knut Lindholm, Erik Cederroth, Josef Johansson, målvakten Erland Frölander, Josef Berglin och Hedlund (reserv). Matchen slutade 1-1, och det är inte osannolikt att Erik Cederroth var son till Christian Cederroth som 1895 i Gefle startade Cederroths Tekniska Fabriker och tillverkade såppulver, bröstsaft och skosmörja. Fabriken flyttades under seklets första årtionde till Stockholm och började där 1923 tillverka fruktsaltet Samarin.
Eric och Stefan 1983:
Det otroliga har hänt. Det har just gått upp för ur-GIF:aren Eric Engström och tränaren Stefan Lundin att Malmö har kvitterat mot Mjällby och att GIF skulle bli kvar i Allsvenskan.
Emil Matton:
Emil Matton (här på något äldre dar) skrämde slag på Gävleborna när han kom i full karriär på sin cykel. Och stollen använde två stavar när han åkte skidor också.
Bill och Bull kallades de ibland, Thorgny och Billy Axelsson. Som faktiskt inte var släkt.

HUVUDPARTNERS